25 Oktober 2010. Mandag. Sleeping bus, nagonstans i Vietnam.
Ca 12.30 lokal tid

Sitter forvanansvart bekvamt. Reglerbart ryggstod/liggstod, behaglig temperatur och filt vid behov. Trevligt sallskap, daribland fyra nyfunna vanner. Aven de tjejer ifran Sverige. Till fots tog vi oss over gransen. Sjalva proceduren att byta land kan emellanat vara mycket forvirrande. Vilket leder till att man kanner sig bortkommen. 
Men nu ar vi har!

Allt detta resande far mig att tanka extra mycket. Det finns liksom tid till det. Utanfor fonstret susar den vietnamesiskalandsbygden forbi liksom ett bildspel. Ett vackert sadant. Ibland slar det faktiskt mig att jag ar en del av detta bildspel. Pa de "sma" akrarna befinner sig relativt stora grupper med arbetande manniskor. De plogar, rensar, plockar och skoter om. Med handkraft. Inga maskiner har inte! 

Samtidigt i en smastad lastar en man pa sitt hastslap med virke.
Nagon annanstans ligger ett gang avlivade grisar i hog och vantar pa sitt ode. 

Mitt i den har faktiska vardagen snubblar vi in sadar osmidigt som man kan gora ibland. Att "sitta" pa en av dessa "sta toaletter" (hal i marken) pa rad och lagga en kabel, ar lika vanligt som att tjurar, kossor och kalver orsakar trafickstockning. Det ar en oandlig tankegang. Hur allt kan te sig sa olika. hur livets roulette plaserar individer i den position som de ar. Att vi kan vara sa olika, fast i grund och botten ar sa lika. Vi har trots allt samma bestandsdelar. Alla vi kanner karlek, hat, angest, avund och langtar efter att vara nagon annanstans. Olika forhoppningart pa framtiden. 

Med detta sagt, vill jag satta punkt genom, att tillagga att detta ska jag ta med mig genom hela livet. man kan inget mer an att gora det basta av situationen. Hemskt att saga, men det finns de som har betydligt mer omfattande problem. jag har studerat det pa avstand. 
Sa att bussresan borjar bli lite langrandig gor mig inget. 

Peace
Petra